ellensaaw

Jag kollade nyss på Inför OS programmet och jag upptäckte att det var ett väldigt mysigt program. Kanske därför att det endast var friidrottare men också det att man får följa med i deras vardag, inte bara se Carro, Holm o Musse på banan utan även se deras naturliga ja. Jag vet ju själv, hallå även jag har ju ett privatliv och dom två världarna där mitt friidrottande liv och mitt privatliv är mitt jag ifall ni fattar det. Man får se hur dom laddar upp, hur dom ser på saker och ting, motgångar, press och dylikt.

Man kan ju inte låta bli o fascineras av dessa människor som lägger ner tid och sina liv i idrotten men ändå så har dom ett annat liv också. Men om man tänker efter så kanske dom inte lägger ner allt i sina liv för hursomhelst så ska ju idrott vara kul. När jag är i min djupast motgång o allt känns piss o skit helt enkelt brukar jag tänka; HALLÅ jag började med friidrott för att det är kul, jag tränar som en idiot ibland kräks jag av utmattning men hallå i slutändan är det ju kul, när resultaten på tävlingarna kommer, när jag får träffa alla mina underbara vänner inom friidrotten, när jag står på tävlingsbanan och adrenalinet är på topp det är tame fan det roligaste jag vet.

Och jag kan lova er, den dagen när jag inte känner den härliga pirrande känslan i kroppen eller inte njuter av varje steg jag tar den dagen kommer jag inte hålla på med friidrott längre. Jag vet att jag har lätt för att gräva ner mig när det går dåligt på en tävling, vara frustrerad över att inget går min väg eller när allt bara känns tungt men jag vet innerst inne att jag kommer fixa det, det finns hopp för mig med. Jag vet att jag kan men jag måste bara skrika ut det ibland så att jag verkligen förstår.

När jag är missnöjd med ett lopp och folk tycker jag är konstig för att det egentligen var bra så blir jag ännu mer frustrerad för jag varför känner inte jag den känslan av att det var bra, varför känner jag mig inte nöjd. Jag har många krav på mig själv, krav som egentligen endast kommer ifrån mig själv. Varför jag har byggt upp dessa krav vet jag inte men o andra sidan måste jag ha kraven för att kunna prestera. Skulle inte kraven finnas ne då skulle inte jag ha dom 4 Sm guld, två sm silver o ett Senior Sm brons i bagaget heller.

Jag måste bara hitta en balans med lagom mycket press så att jag både mår bra och kan prestera. Men ute på friidrottsbanan mår jag alltid bra och speciellt när jag träffa mina vänner. Det går inte att beskriva men jag får den känslan man får när man i kär när jag är på friidrottstävlingar för jag älskar allihopa det är sjukt men det är mitt hem helt enkelt och det är bland annat dom som gör att man klarar dessa motgångar mycket bättre och man lyckas gräva sig upp igen. Dom gör mig stark.

Men friidrotten är en stor del av mitt liv dock inte allt. Jag har ett liv sidan av friidrotten också jag hoppas ni förstår det.
Det är bra med motgångar för dom gör mig starkare, för med varje lite motgång du har desto starkare blir du och ju mer lycka känner du i medgången.

KYSS O GODNATT / Ellen

Förlåt för att jag har varit så urusel på och skriva, det ska bli skärpning på det. Men här i stugan är man så rofylld av det underbara vädret att man inte har något att skriva om.

Jag låg nyss ute på sjön med surfingsbrädan och en uppblåstbar kudde, solen stekte på huden och man låg där och guppade itakt med vågorna. Det kan ju inte bli bättre tänkte jag men rätt som det var kom det kanadagäss flygande och jag blev lite orolig att dom skulle komma o bajsa på mig. Men det gjorde dom som tur inte. Efter en stund kom det två båtar fulla med ungdomar som rodde fram. Ooopps tänkte jag, här låg jag med brösten i vädret men egentligen vad spelar det för roll, det kan jag ju bjuda på:D Efter yttligare en stund kommer Ewelina med motorbåten och hennes kompisar, vågorna blev större och jag fick kämpa för att hålla mig kvar. Men även det klarade jag av. Ne nu fick det vara någ och jag paddlade hemåt till trygga fastlandet.

Ikväll ska vi åka hem härifrån för imorgon ska jag tävla i Karlstad hoppas att det går bra den här gången, någon gång måste det gå bra, men jag har vilat helt sen i onsdags. Jag brukar må bra av vila så vi får se hur det här går. På tisdag har jag halkkörning och på fredag stadskörning, det börjar ta sig. På fredag bär det av till Västerås och SM fullt upp för mig alltså. men det gör inget för jag älskar Friiiiidrott.

Ligger här i sängen o väntar på att resterande familjen ska vakna upp. Gårdagen var nervös, mycket nervös men det gick superbra, jag har nämligen uppskrivning som jag klarade alldeles utmärkt. Det var skönt. Sen blev det att direkt sätta sig i bilen och åka iväg till Falun med Sis,Ewe o Pappsen.

Och idag kommer jag också vara nervös för då ska jag tävla i 100m i Gävle. I vanliga fall är det inget att vara nervös för men nu är det ju så att jag inte har tävlat sen i början av Mars och man vet ju aldrig om baksidan är bra eller inte. Men vi får hoppas på att resultatet blir bra även där. Sen kommer jag ju träffa alla min underbara friends over all sweden och det är alltid lika roligt.

Nu på morgonen ska vi upp o prata lite med Karin, Sanna o Jenny o berätta hur det går med min baksida, Ewe o Sandra ska passa på o träna och jag ska smygfota så att Ewe får ett härligt minne med sig från denna resa. På söndag ska jag springa häck i gävle och även det kommer bli nervöst. Starckars min mage som får genomlida allt det här. Nu ska jag snart väcka alla i huset så ska vi göra oss iordning för att träffa stjärnonrna:D

Jag sitter här på min veranda i sommarstugan och blickar ut över sjön, små små droppar vidrör vattnets yta. Man ser dem knappt men om man fokuserar ordentligt ser man dem faktiskt. Jag ser spegelbilden av träd i vattnet så klart som jag ser texten framför mig, vatten är i praktiken genomskinligt men på ytan ser det ut som ett helt landskap med träd, blommor och djur. Man kan sitta i evigheter och kolla på sjön för även om den ser likadan ut så är det alltid något nytt som händer. De små vågorna som rör sig över vattnet så försiktigt gör att sjön ser levande ut.

Man hör en fågel på avstånd göra sitt läte eller är det ungar som ropar på hjälp? De kanske är hungriga och behöver något smaskigt att äta. Tänker inte spekulera för länge i det, känns onödigt när man får söka i evigheter efter svaret. Då och då över man vinden som susar i träden, låter som ett bris som sakta men säkert kommer förbi.
Nu helt plötsligt ökar regnet på och dropparna ser ut att bli fler och intensivare men i samma stund som jag skrev det avtog det. Det verkar tydligen inte riktigt bestämma sig över hur det ska vara.

Nu någonstan lång där borta hör man ett plan som dånar där uppe i det blå. Människorna på planet är på väg någonstans, kanske till en trygghet eller till något oväntat. Det är det inte heller någon som vet förrutom personerna på planet förstås.

Molnen täcker hela himlen och solen försöker så gott som den kan att träda fram men får inte riktigt något tillfälle för det. Vilket jag tycker är mycket synd för det finns inget härligare än när solen lyser än i ansiktet med en sån intensivitet som får en att rysa. Värmen som den ger gör kroppen varm och behaglig, för stunden känner man sig lycklig. Lycklig för att sommaren för en gång skull är här.

Det är läskigt vad tiden går fort. Man hinner inte mer än blinka så är det en ny dag. Allt bara rullar på som vanligt och man hinner aldrig stanna upp och känna efter och bara leva i nuet. Det går lixsom inte, alltid är det något som ska fixas, göras eller hinnas med. En dag i livet är egentligen ingeting tänk dig att du lever 365 dagar på ett år och tänk hur många år du lever. Hittills har jag levt 6669 dagar men bara för att dagarna är många så betyder det inte att någon dag är mindre viktig utan tvärtom alla dagar är viktiga för att det ska bli ett år. En del dagar gör man ingeting särskilt och andra har man massa inplanerat men dessa dagar när man inte gör något särskild är lika viktiga de också. Det är då kroppen får vila upp sig inför allt oväntat som händer.

Man kan inte heller bestämma hur dagen ska se ut för varje dag kommer det oväntade saker som man måste brottas mot men man klarar alla dessa oväntade saker galant. En del saker kanske är jobbigare att handskas med än andra men man klarar det även om man ibland är nere i det djupaste stup så tillslut klättrar man sakta med säkert uppåt. Ibland tar det längre tid att klättra uppåt och ibland är hålet brantar än du trott men med vilja klarar man mer än vad man tror. Viljan är den starkaste sinnet som man har och den har hjälpt mig många gånger. När det oväntade plötsligt dök upp var jag bestämd på att jag ska klara det här även om jag får ta till med klättrings tappar och livlina för att komma upp ur stupet och även om jag kommer ramla ner flera gånger om ska jag ta mig upp igen. Även om livet känns surt och du är arg,ledsen,irriterad och sårad så ska du med viljan bestämma att inte gräva ner sig totalt. Jag menar inte att man ska få vara nere i stupet för det måste man ifall man ska klättrra upp igen.

Du måste vara nere i stupet för att kunna ta dig upp och du måste vara där nere i stupet för att kunna vara stolt och glad för att du tog dig just upp. Stupet är itne bara läskigt och mörkt utan det är också positivt och ljust för även om du vet att du har en lång väg att vandra så kommer du vara riktigt stold över att du klarade stupet så bra som du gjorde. Så bryt ihop och klättra upp det är det som är nyckeln till framgång.