ellensaaw

Jag sitter här på min veranda i sommarstugan och blickar ut över sjön, små små droppar vidrör vattnets yta. Man ser dem knappt men om man fokuserar ordentligt ser man dem faktiskt. Jag ser spegelbilden av träd i vattnet så klart som jag ser texten framför mig, vatten är i praktiken genomskinligt men på ytan ser det ut som ett helt landskap med träd, blommor och djur. Man kan sitta i evigheter och kolla på sjön för även om den ser likadan ut så är det alltid något nytt som händer. De små vågorna som rör sig över vattnet så försiktigt gör att sjön ser levande ut.

Man hör en fågel på avstånd göra sitt läte eller är det ungar som ropar på hjälp? De kanske är hungriga och behöver något smaskigt att äta. Tänker inte spekulera för länge i det, känns onödigt när man får söka i evigheter efter svaret. Då och då över man vinden som susar i träden, låter som ett bris som sakta men säkert kommer förbi.
Nu helt plötsligt ökar regnet på och dropparna ser ut att bli fler och intensivare men i samma stund som jag skrev det avtog det. Det verkar tydligen inte riktigt bestämma sig över hur det ska vara.

Nu någonstan lång där borta hör man ett plan som dånar där uppe i det blå. Människorna på planet är på väg någonstans, kanske till en trygghet eller till något oväntat. Det är det inte heller någon som vet förrutom personerna på planet förstås.

Molnen täcker hela himlen och solen försöker så gott som den kan att träda fram men får inte riktigt något tillfälle för det. Vilket jag tycker är mycket synd för det finns inget härligare än när solen lyser än i ansiktet med en sån intensivitet som får en att rysa. Värmen som den ger gör kroppen varm och behaglig, för stunden känner man sig lycklig. Lycklig för att sommaren för en gång skull är här.