ellensaaw

Ibland måste man bara. Man bara måste få stanna tiden och känna efter hur det känns att inte ha dig här. För nu för tiden är jag så upptagen med mig själv att jag inte hinner tänka på dig. Tiden har gått så himla fort att jag inte fattar att det har gått ett och ett halv år sedan allt hände. Jag skulle faktiskt kunna återberätta allt som hände den dagen så tydligt minns jag det men o andra sidan vill jag inte minnas det.

Det händer rätt ofta att jag drömmer om dig, då sitter du där glad som vanligt och skrattar. Det känns så verkligt att när jag vaknar upp så tror jag att allt är sant. Men efter en stund inser jag att så är inte fallet. Lika besviken blir jag varje gång.
Jag har aldrig förlorat någon nära så jag hade ingen aning om hur det kändes eller hur mycket man älskar den personen. Typiskt nog skulle mamma bli den första och jag har verkligen för första gången i mitt liv kännt på smärta. Jag vill bara ringa dig och berätta hur min dag har varit, vad jag har gjort, hur jag mår och fråga hur hur allt står till med dig. Jag kunde gråta i luren men så kom du där med bra råd och tröst.

Var det verkligen värt att börja tänka för jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna och huvudvärken har nu blivit mycket påtagligt. Fast ibland vill man bara få ut sig allt, bara tömma bägaren för ett tag så att man kan fylla på den igen. Det var länge sedan jag tänkte på dig såhär så att tårarna komma. Men det var verkligen behövligt.

När man bor själv kan man bestämma hur man vill må. Man kan gråta i smyg, man kan skratta högt, man kan sura i fred. Fast o andra sidan skulle det i detta läge vara skönt med någon som höll om en som kunde förklara att det är okey att känna så här eller egentligen inte säga något alls utan bara finnas. Finnas i min närhet.

Jag saknar dig så att det gör ont, ibland glömmer jag bort, ibland förnekar jag och ibland tillochmed skjuter jag bort hur jag mår. För att veta sanningen gör ondare än att inte veta av den alls.

JAG SAKNAR DIG MAMMA<3