Tiden går men ärret består
Dagarna går verkligen fort framåt och det gjorde de inte när man var liten. Då kändes det som evigheter tills det var dags för julafton. För det var ju bara julafton och sin egna födelsedag som man verkligen längtade efter. Nu ser jag fram emot andra saker, helst vill jag inte fylla år. Jag vill inte bli gammal, vill inte få ont, vill inte få rynkor, vill inte att tiden ska springa ifrån mig. Jag vill kunna gå ut och rulla mig i snön och bara vara barnslig. Ha snöbollskrig och bygga snögubbar.
Även om tiden går fort finns det vissa saker som alltid består. Saknaden av mamma kommer alltid vara kvar. Visserligen direkt efter hennes bortgång så var själen som ett stort blödande sår, men där har tiden haft en läkande faktor. Nu är det bara ärret kvar. Ärret som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.
Jag älskar julen men det är en jobbig tid för alla som inte får fira den med personer som de älskar. De personer gör sig oftast mest påminda under denna högtid. För alla minnen och traditioner som man skaffat på sig under åren blir ju aldrig sig lika när de inte får upplevas igen. Men min filosofi är att jag vid varje jul ska göra det bästa av situationen. Jag ska älska och mysa med alla extra mycket eftersom man inte vet när man ska fira jul härnäst och om man ska det.
Ne nu ska jag snart stänga ner datorn för jag är snart framme i Kumla. Vi ska åka till Sandras lägenhet.
ADIOS/ELLEN
