Ensam i ensamheten
Jag sitter på tåget som förövrigt är 1h och 20min försenat kul jul. Nej inte alls. jag känner mig så ensam fast att tåget är fullt med folk. Jag känner mig som en varg ensam i en kall mörk skog.
Ibland känns det som att folk tycker synd om en bara för att man är ensam, alla vill att man ska hitta sin blivande karl som man ska leva lycklig med i hela sitt liv och gör man inte det snart ja då får man leva ensam resten av sitt liv. Den känslan har jag. Ensam i hela sitt liv, celibat, nunna ja en massa tankar dyker genast upp i min skalle. Men o andra sidan är det ju också skönt att vara en ensamvarg för jag kan göra precis som jag vill.
Vill jag gå på dejt med kille så kan jag göra det utan att min man ska klaga, man kan flirta med typ 10 killar samtidigt utan att ha dåligt samvete. Men det är inte det jag vill ha, utan jag vill ha närheten av en o samma person. Jag vill ha någon att krypa ner hos o sedan gråta ut alla sina känslor. Jag vill ha någon som tycker man är alldeles underbart vacker även om man har mjukisbyxor, skabbigt hår och gårdagens smink på sig. Jag vill ha någon som man kan skratta åt och med när man går igenom lyckliga stunder i livet. Jag vill ha någon hos mig.
Men en sak vet jag, jag tänker absolut inte ta första bästa kille, jag är inte kräsen men jag vill att det ska kännas rätt. Du vet den där känslan i kroppen som bara får en så lycklig den känslan vill jag ha.
Jag kan tänka tillbaka och i 3 år har jag levt detta singelliv med en massa olika flirtar som aldrig blivit något seriöst. Det är konstigt för när man är singel då vill man bli ett par med någon och när man är ett par då längtar man tillbaka till tiden då man var singel. När ska man kännas sig nöjd med den tiden man är i? Kommer jag bli nöjd när jag äntligen får min efterlängade man? Jag vet inte varför man inte bara kan nöjja sig med sitt liv.
Men så är det ju i allt. Man tycker jsälv att man är fet, ful och anmält ointressant. Medans alla andra ser så jävla snygga ut det handlar ju också om känslan att aldrig vara nöjd. om jag skulle operera alla kroppsdelar som jag inte var nöjd med så skulle jag iallafall inte vara nöjd. När man springer ett lopp och kommer två på JSM och tiden inte alls var bra så är jag in nöjd? När jag gjorde mitt allra bästa och vara nära att få MVG ne då är man iallafall inte nöjd?
För vem vill man egentligen bli nöjd för? För mamma, pappa, vännen eller för vem? Jo för sig själv så klart men varför har vi sånna jävla krav. Varför har jag sånna jävla krav? Varför kan jag inte stå naken framför spegeln och tycka att jag ser vacker ut. Ne då letar man genast upp de små skavankerna som är fel. Fett tagen kring magen, fräknarna på näsan, bristningarna på låret. Varför inte kolla mina underbara blåa ögon eller mitt vita leende. Det är som att ögat bara ser fulheter på sig själv och snyggheterna på alla andra människor.
Ne nu får det vara nog. jag är vacker, jag är vacker, jag är vacker, jag är vacker. Vi allihopa är vackra på något sätt.
LOVE/ELLEN
Ibland känns det som att folk tycker synd om en bara för att man är ensam, alla vill att man ska hitta sin blivande karl som man ska leva lycklig med i hela sitt liv och gör man inte det snart ja då får man leva ensam resten av sitt liv. Den känslan har jag. Ensam i hela sitt liv, celibat, nunna ja en massa tankar dyker genast upp i min skalle. Men o andra sidan är det ju också skönt att vara en ensamvarg för jag kan göra precis som jag vill.
Vill jag gå på dejt med kille så kan jag göra det utan att min man ska klaga, man kan flirta med typ 10 killar samtidigt utan att ha dåligt samvete. Men det är inte det jag vill ha, utan jag vill ha närheten av en o samma person. Jag vill ha någon att krypa ner hos o sedan gråta ut alla sina känslor. Jag vill ha någon som tycker man är alldeles underbart vacker även om man har mjukisbyxor, skabbigt hår och gårdagens smink på sig. Jag vill ha någon som man kan skratta åt och med när man går igenom lyckliga stunder i livet. Jag vill ha någon hos mig.
Men en sak vet jag, jag tänker absolut inte ta första bästa kille, jag är inte kräsen men jag vill att det ska kännas rätt. Du vet den där känslan i kroppen som bara får en så lycklig den känslan vill jag ha.
Jag kan tänka tillbaka och i 3 år har jag levt detta singelliv med en massa olika flirtar som aldrig blivit något seriöst. Det är konstigt för när man är singel då vill man bli ett par med någon och när man är ett par då längtar man tillbaka till tiden då man var singel. När ska man kännas sig nöjd med den tiden man är i? Kommer jag bli nöjd när jag äntligen får min efterlängade man? Jag vet inte varför man inte bara kan nöjja sig med sitt liv.
Men så är det ju i allt. Man tycker jsälv att man är fet, ful och anmält ointressant. Medans alla andra ser så jävla snygga ut det handlar ju också om känslan att aldrig vara nöjd. om jag skulle operera alla kroppsdelar som jag inte var nöjd med så skulle jag iallafall inte vara nöjd. När man springer ett lopp och kommer två på JSM och tiden inte alls var bra så är jag in nöjd? När jag gjorde mitt allra bästa och vara nära att få MVG ne då är man iallafall inte nöjd?
För vem vill man egentligen bli nöjd för? För mamma, pappa, vännen eller för vem? Jo för sig själv så klart men varför har vi sånna jävla krav. Varför har jag sånna jävla krav? Varför kan jag inte stå naken framför spegeln och tycka att jag ser vacker ut. Ne då letar man genast upp de små skavankerna som är fel. Fett tagen kring magen, fräknarna på näsan, bristningarna på låret. Varför inte kolla mina underbara blåa ögon eller mitt vita leende. Det är som att ögat bara ser fulheter på sig själv och snyggheterna på alla andra människor.
Ne nu får det vara nog. jag är vacker, jag är vacker, jag är vacker, jag är vacker. Vi allihopa är vackra på något sätt.
LOVE/ELLEN
Kommentarer
Postat av: Ewelina
älskar dig
Postat av: SUPERMYGGAN
Skämtar du med mig? Du är attraktiv ung kvinna! Ensam blir man aldrig, man väljer att bli det! Ellen, du är starkast i världen!
Trackback
