ellensaaw

Kära Dagbok. 20/9 2007

Det är nu två veckor och en dag sedan allt det där fruktansvärda hände.

Jag fick ett samtal från min syster på företagsekonomin lektionen.

Hörde direkt på hennes röst att det var nått som inte var som det skulle.

Hon berättade för mig att mamma hade fått åka in till sjukhuset igen (Mamma tillbringade en och en halv vecka på sjukhus för att göra lite tester) så jag trodde att det inte var så farligt. Men denna gång var läget mer allvarligt, hon hade fått inre blödningar i magen som var väldigt svåra att stoppa.

Läkarna var inte säkra på om hon skulle överleva och så fanns det också en stor risk att hon kunde hamna i koma. Min första reaktion bildade en stor klump i magen.

Det kunde absolut inte vara sant. Det fick inte vara sant. Efter att ha sett mamma ligga där nersövd och med en respirator i munnen så blev jag ändå rätt lugn. Eller lugn är nog inte det rätta ordet men jag kände att jag var tvungen att stötta min pappa och min syster. Sen tror jag att jag inte riktigt heller förstod. Pappa höll sina känslor inombords han ville inte gråta framför sina döttrar och min syster var helt förstörd i början. Så jag kände att jag var tvungen att hålla ihop min familj.

På fredagen så väckte de mamma. Jag tyckte det var mycket värre att träffa henne vaken än nedsövd för det var då man såg hur mycket hon led. Hon hade dödsångest. Jag bröt ihop. Jag grät i flera timmar och ville inte inse att det var sant. Läget började ändå bli stabilt och man kunde pusta ut lite. Men det var inte länge men fick pusta ut på lördag kvällen ringde sjukhus och berättade att mamma hade blivit sämre igen, hon hade fått svårt att andas. Pappa och jag gick och lade oss oroliga för att sova.

Söndagen begav vi oss in till sjukhuset för att få prata med läkarna för att se vad de hade att säga om mammas läge. Hennes tjocktarm var "ful" som läkarna sa. Och hon kunde inte överleva med den tjocktarmen så de var tvungna att operera men det var inte helt säkert att hon skulle klara av operationen heller eftersom det var en lång och stor operation. Men de bestämde sig för att operera ändå och de lovade att det skulle höra av sig under ifall det hände nått och efter operationen. Jag vart stum när läkaren berättade detta. Jag hade inget att säga och ville inte förstå. Oroliga åkte vi hem för att vänta på besked. Timmarna gick och ingen läkare hade ringt. Vi började bli allt mer och mer otåliga tillslut ringde pappa till sjukhuset för att se om de kunde ge oss några besked. Sköterskan sa att det var tur att de opererade mamma för tjocktarmen var mer infekterad en vad de hade trott. Hon sa även att läkaren skulle ringa om en timme. Vi pustade ut. Hon hade klarat operationen men vi ville inte hoppas nått förens läkaren ringde. Vi var tvungna att göra nått så vi beslöt oss att gå ut i trådgården och greja lite. Efter en timme så ringde läkaren och berätta att allt hade gått bra. Hon var starkare än vad de hade trott. Hon hade nu också en påse på magen.

Måndagen var stabil även om hon var rätt tilltufsad efter gårdagens operation. Men på tisdagen blev de bekymrade igen. Hon hade inte blivit av med någon vätska på ett tag för hennes njurar var inte i funktion. Därför skulle de sätta in en dialys i halsen på henne. En dialys renar blodet på henne så att all vätska ska försvinna. Men det fanns såklart nackdelar med att sätta in en dialys eftersom hon har lätt för att blöda och svårt att få stopp på blödningen så skulle det göra allt mer komplicerat. Men min mamma är stark och klarade även av detta.

På onsdagen bestämde jag mig för att åka tillbaka till Falun för att koncentrera mig på skolan och skol-SM. Läget var stabilt men fortfarande kritiskt. Jag kom upp till Falun och pappa följde med för att sova med mig och hjälpa mig med tvättmaskinen och sånt.

Torsdagen bestod av en lektion i skolan geografi. Jag hade bestämt mig för att berätta för klassen hur allt stod till för att de skulle förstå vart jag hade varit och ifall jag skulle försvinna igen. Jag var riktigt skakis men det var skönt att berätta för dem så att de visste. Jag sov hos Julia den kvällen så jag slapp sova själv sen på fredagen skulle vi åka till Gävle och skol-SM.

Det gick bra på tävlingen på fredagen jag slutade fyra på 100m men efter loppet kände jag mig helt plötsligt deprimerad jag tänkte på mamma och önskade så att hon kunde vara med mig. Jag fick tröst av min underbara vän Julia.

Lördagen började med 100mhäck och mormor och morfar hade åkt fyra timmar för att titta på mig. Det gick super bra jag vann häcken. Mormor började gråta och jag med. Jag vann för mamma skull och det fick mig att känna mig extra stolt. På nått viss glömde jag bort mamma där ett tag för det var så mycket som hände och det fick mig att känna mig dålig. Jag hade glömt bort mamma. Jag hade glömt bort hur dåligt hon mådde. Jag hade börjat leva normalt som om inget hade hänt. Jag fick skuldkänslor.

Läget med mamma var stabilt även under måndag och tisdag fast läkarna började bli bekymrade för tiden gick och tiden har ingen läkande faktor när det gäller såna här problem.

På onsdagen ringde jag hem och fick beskedet att mamma hade blivit sämre igen. Hennes värden har blivit sämre. Jag ville hem. Jag vill hem nu. Till mamma

Kära dagbok. 21/9 2007

Sitter på tåget och längtar bara hem. Eller längtar till mamma. Nu är det inte långt kvar till jag är i Örebro och på sjukhuset. Dagen har varit jobbig har längtan hem. Mamma är sämre igen och syster och pappa skulle träffa en läkare klockan sex. Hoppas läkaren har nått positivt att säga för jag orkar inte mer dåliga nyheter. Kommer bryta ihop då. Jag har fått beröm av lärare och klasskamrater som inte förstår hur stark jag orkar vara och jag måste hålla med om att jag inte förstår det själv. I helgen hade jag tänkt o titta på Ewelina när hon spelar handboll i Hallsberg och att färga håret. Har tagit med en del skolböcker hem så jag kan plugga.

Ne nu måste jag på toaletten skriver kanske senare ikväll.

Kära dagbok 22/9 2007

Gårdagen var den värsta dagen i mitt liv. Pappa o Sandra hade pratat med läkarna när de kom för att hämta upp mig på station märkte jag direkt att nått inte var som de skulle. Eller inget var ju som de skulle. Mamma var så dålig att läkarna inte visste vad de skulle göra. Det fanns nästan bara en enda utväg och det var att stänga av alla maskiner och låta mamma få somna in. Jag blev arg ingen skulle få ta min mamma ifrån mig. De kan väl försöka en gång till. De kan inte bara ge upp. De skulle börja med processen på en gång men vi blev tvugna att ringa mormor o morfar först för att berätta för dem att det var dags. Senare på kvällen kom hela släkten dit. I alla fall mormor, morfar, moster, mammas bästa kompis och mammas faster. Vi skulle ta farväl av henne.

Vi gick en sista gång för att säga farväl sen stannade vi där när läkarna drog ner alla maskiner och på 20min var allting klart. Det vissar på hur dåligt mamma mådde. Vi gick ut för att samla oss och läkarna skulle göra mamma fin och med det menas ta bort alla slangar och sånt. Min moster ringde hennes man och hennes barn så att de skulle få komma in. Efter en timme eller nått sånt fick vi gå in till ett rum. Mamma låg där underbart vacker med tända ljus och med en blomsterknopp på hennes bröst.

Där låg min mamma. Min mamma som är världens bästa mamma. Det kändes overkligt helt ofattbart. Man ville inte förstå.

Idag (Lördag) så känns det fortfarande overkligt. Folk har skickat blommor och vi har laft fram kort på mamma för att visa att hon alltid kommer vara med oss. Men tanken på att hon aldrig kommer få vara med mig när jag tar studenten, ska på studentbal, gifter mig eller föder barn. Fast från himlen kommer hon se allt som en vakande ängel. Och jag ser mig henne som en ängel. Med sitt brunlockiga hår, sitt glada leende och hennes underbara vänlighet.

Det var igår jag bestämde mig för att jag ska vinna VM-GULD för mamma. Träna för mamma för jag vet att hon kommer vara så stolt när jag gör det.

På måndag så kommer en från begravningsbyrån för att prata. Det känns overkligt. Har aldrig varit på en begravning och så ska min första bli på min mammas. Jag tycker synd om pappa. Jag vill inte att han ska bli ensam. Även om han har mig, Sandra och resten av släkten. Men vi ska göra världens finaste begravning för att hedra min mamma. Världens bästa mamma.

Kära dagbok 28/9 2007

Det har nu gått en vecka sedan allt mamma dog. Jag vet inte hur jag känner. Har inte riktigt förstått än att mamma aldrig kommer att komma tillbaka. Saknaden kommer nog snart och jag vet att jag har en jobbig tid framför mig. Att kunna bearbeta det som har hänt.

På tisdag är det begravning, det kommer att bli en vacker sådan. För min mamma var vacker eller är ska jag säga för hon kommer alltid finnas kvar i mina tankar. Jag har skrivit en dikt som jag om jag orkar ska läsa upp den då.

Jag är sjuk. Har jätte ont i halsen, hostar och snörvlar en del. Jag orkar inte vara sjuk. Har det redan jobbigt som det är. På torsdag ska jag till kuratorn och prata av mig lite. Jag vet inte riktigt vad men säger till en kurator men det ordnar sig nog.

Sandra och Jag ska smycka kyrkan på tisdag. Göra den super fint.

Ne nu ska jag vila lite.