ellensaaw

Alltås jag fattar itne. Varför ska jag tänka såhär? Jag blir så ledsen och besviken på mig själv när det inte går som jag vill, när jag springer så fucking dåligt på en träning så känner jag mig verkligen så världelös och helt oduglig. Det skär lixsom i hjärtat. Men är det den jävla tävlingspersonen som hela tiden dyker upp vart jag än är. Rädslan att inte vara bäst är det som skrämmer mig. Jag vet inte varför men så fort jag få se att jag har brister gör det att mina brister blir ännu djupare.

Det som också stör mig är att jag nästan aldrig heller är nöjd. Jag kan göra ett as bra träningspass men istället för att se dessa sakerna som ä positiva ser jag bara saker som jag borde eller kunde gjort annorlunda. Jag vet att jag borde jobba på det här men just nu ser jag ingen tid till det och jag har ingen ork heller.

Ibland känns det som att jag borde ge upp. Sluta med friidrott. För vill jag verkligen må så här? Men å andra sidan så vet jag ju hur mycket positivt friidrotten har med sig och jag brinner för det här. Jag vill det här, jag vill verkligen bli bäst i världen jag vill. Det är min näst högsta önskan. Min högsta är att mamma ska komma tillbaka och den önskan vet jag ju nite kommer dyka upp. Jag skulle bli så besviken om denna önskan inte skulle slå in.



JAG VILL VARA BRAAAAA


Sista skolkortet                                                             I miss you mum<3

ADIOS SÅ LÄNGE