ellensaaw

Jag förstår inte. Att mamma är borta. Känns så overkligt.
När jag ringer hem ibland förväntar jag mig att hon ska svara.
Fråga hur jag mår, om jag pluggar osv.
Men hon svarar inte längre. Även om jag ibland försöker höra hennes röst i telefonen så är hon inte där.
Hur mycket jag än vill att hon ska vara där så är hon inte det.

Jag tänkte på henne häromdagen. När jag vann mitt första SM-guld i göteborg. Hon skrek över hela läktaren att det där är hennes barn. Hon hoppade hon grät. Hon var stolt. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var pinsamt, men nu i efterhand så förstår jag ju. Vem skulle inte vara stolt över sitt barn. Det är ju trots allt hon som har gett mig livet. 

Jag är stolt över mamma. Hon gav mig en trygghet jag aldrig kommer glömma. Hon älskade mig och Sandra köpte jämt små saker till oss. Hon älskade att få pussa på oss även om vi blev äldre och inte tyckte det var lika lockande längre. Men på nått vis tyckte jag det var mysigt. Att få krypa ner under hennes varma täcke och bara prata hon och jag. Det är nått jag kommer sakna. Visst jag kan någ krypa ner hos Pappa också fast han prutar så mycket.

Jag önskar att allt kunde vara som det var förrut. När vi var en hel familj. Gjorde saker tillsammans som en familj alltid gör. Jag har fortfarande kvar min familj även om tomrummet efter mamma var större än vad jag trott. Vi har blivit mindre än hälften kvar känns det som. Det är som att pussla ett pussel och en pusselbit saknas då blir ju pusslet inte lika vackert längre.

Ibland bryter jag ihop o gråter. Men då brukar jag tänka på vad mamma skulle ha sagt. Ryck upp dig nu du kan ju inte sitta där o grinal Upp hoppa och städa rummet istället eller plugga som du kanske borde göra. Det ä typiskt min mamma.

Min älskade mamma. Jag saknar dig.