ellensaaw

Jag drömmer om mamma varje natt. Oftast så drömmer jag att hon är levande att hon säger äsch jag skojja bara lite med er är tillbaka nu. Men hur mycket jag än vill att hon ska säga så och att hon ska vara levande så kommer hon inte varken säga eller vara det.

Det är läskigt hur livet bara kan ändras på en månad, en dag, en minut. Att allt som man hade helt plöstligt  bara försvann. Att den människa man sett från den dagen då man föddes helt plöstligt är DÖD. Död. Död . Död . Död det spelar ingen roll hur mycket jag nämner ordet död jag kommer ändå aldrig förstå. Allt blev helt plöstligt så sorligt, så jobbigt och helt enkelt fruktansvärt. Man kan inte föreställa sig hur döden känns förens den kommer så nära. Inte förens döden kommer och tar en person som är en så nära.

Ibland vill jag bara stänga in mig i ett rum och aldrig titta ut bara sitta där inne i min egna ensamhet och tänka. Tänka på mamma. Tänka på alla minnen vi har fått tillsammans allt vi har gjort eller sagt. Och det känns så förjävligt att vi mamma och jag inte kommer kunna skaffa några fler minnen tillsammans. Att vi inte kommer säga nått mer till varandra. Ibland hatar jag livet. Varför leva när man ändå ska dö. Varför ska man dö? Man gör bara folk ledsna.

Det känns som om det var en evighetsen mamma dog men ändå så minns jag allt som igår. Förrutom begravningen den är helt svart för mig. Ungefär som en minneslucka . Alla tårar jag fällde då tömde mig på nått vis. Det kändes som om man gick runt i en bubbla sin egna lilla bubbla och allt annat var suddigt och långt långt borta.

Alla min omgivning börjar prata om jul och hur de ska göra då. Jag vill inte ha jul. För det kommer bli den tråkigaste julafton hitils. Det kommer bli annorlunda och mycket konstigt. Det kommer bli den första julen utan mamma. Men vi har bestämt att vi vill göra som vi alltid gör runt jul. En tradition ska man inte ändra på vare sig mamma är med eller ej. 

Jag har märkt att små saker kan få mig att bli så glad men små saker kan också få mig att bryta ihop. Livet känns just nu som en bergochdalbana som aldrig kommer att ta slut. Till slut kommer man bli så åksjuk att man spyr.
Tillslut kommer magen att kittlas sönder. Tillslut kommer skriken att kvävas. Tillslut är det någon annans tur att inta platserna i bergochdalbanan.

VARFÖR SKA MAN DÖ?

Jag ler för att livet ibland måste få kännas liten roligt.