ellensaaw

Jag skulle åka hem från Falun denna fredag. Pappa och Sandra skulle på möte på sjukhuset med läkaren till mamma sedan skulle de plocka upp mig på station i Örebro. När jag klev in i bilen förstod jag på en gång att någon inte stod rätt till. Deras blickar var tomma och ansiktet hade en gråt/vit färg. De sa att de hade fått dåliga besked angående mamma.

Jag som inte orkade med några mer dåliga besked. Fast detta besked var tydligen det värsta. Den hade ingen utväg. Läkarna hade bestämt att det inte var någon mening att hålla mamma vid liv längre. Det var maskiner som höll henne vid liv.

Nu blev min blick tom den också. Allt bara tömdes. Det kändes som att någon slet ut allting inom mig. Jag hade fått reda på den hemska nyheten men inte bara det, det skulle ske idag också. Resan till sjukhuset kändes som en evighet. En evighet av sorg.  När vi kom dit så fick jag träffa läkaren och han berättade allt som jag ju redan visste en gång till. Jag blev arg. Hur kunde man få göra nått sånt? Hur kunde man bara få bestämma över vad man fick göra med min mamma.

Vi fick ringa mormor och morfar, Lisbeth, Barbro och mammas bästa kompis Birgitta. Alla dök upp så småningom och vi satt samlade i ett rum för att än en gång prata med läkaren och ställa frågor. Vi skulle alltså få vara vid mammas sida när de stängde av maskinerna. Vi satt där och såg hur pulsen sjönk, hur andningen blev tyngre och hur maskinerna började pipa. Hon gjorde en sista utandning innan allt blev helt tyst. Hon blev så blek på en gång.

Sköterskorna skulle ta bort alla slangar och göra henne fin. Under tiden så samlades vi i rummet och grät. Nu anlände även mina två underbara kusiner och även Niklas. De hade lagt mamma i ett rum och det var så fint. Tända ljus, rosenblad och mamma såg ut som en ängel där hon låg. Det var så overkligt. Se henne ligga där död. Hon var död. Det är obeskrivligt att förklara mina känslor i kroppen som jag hade då.

Tänk att det har gått mer än två månader sen mamma dog och jag kommer ihåg allt som igår. Tänk att jag helt ovetande att mamma skulle dö åkte hem den där fredagen. Visserligen låg hon ju nedsövd o andades med respirator men jag var nog den som hade mest hopp. För mig var det inte ens väsentligt att hon skulle gå bort. Hon skulle klara det här det visste jag. Hon hade ju klarat allt förut. Varför skulle denna fredag bli hennes sista i hennes liv?