ellensaaw

Jag vill med detta inlägg tacka alla.

Jag vill tacka alla mina underbara vänner i Falun som har stöttat mig igenom de här även om jag ännu inte är igenom än. Jag har många långa mil kvar att vandra, mycket träskt o skit som ska igenom innan man kan se allting klart igen. Men utan er hade min lägenhet blev översvämmad av tårar, jag hade grävt ner mig i det djupaste svartaste hål och stannat där. Stannat där tills allting hade blivit bra igen. Men det hade ju aldrig blivit det.
Ni har räddat mig, och jag är så glad över det. Jag önskar att jag kunde ge er något i gengäld men inget av de jag skulle ge skulle vara stort någ för att tacka det ni gjort.

Jag vill också tacka alla vuxna eller äldre människor i Falun som försökt sig satts sig in i min situation och stöttat så gott dom kan. Döden är inte lätt. Varken för mig eller för medmänniskor. Det är inte lätt att prata om heller. Jag säger såhär. Jag pratar gärna om det. Det är en del av min tröstan att få ut känslor i ord.

Jag vill också tacka släkten. Vi går igenom samma sak, och vi reagerar olika. Vi stöttar varandra till 100% och vi har redan bestämt att vi ska klara av det här. Vi ska göra Julen till nått positivt även om det är jobbigt. Vi finns för varandra. Min släkt är som en stor kramig nallebjörn.

Tillslut vill jag tacka alla. Alla läkare,sjuksköterskor som kämpade för mammas skull, alla mina msn vänner, och friidrottsvänner runt om i sverige, vännerna här hemma. Jag vill tacka alla som har varit involverade och sagt vänliga ord. Det gör så mycket.

GOD JUL ALLIHOP. Öppna klappar,ät god mat, kramas o pussas mycket, tala om för varandra vad ni uppskattar varandra. Se helt enkelt till att  NJUTA AV JULEN den kan bli eran sista.

Jag är kluven inför julen. Ena delen av mitt hjärta tycker att det faktiskt ska bli väldigt mysigt och skönt att julen snart är här. Att man kan koppla av och låta all stress och hets som jag burit på mina axlar i månader äntligt kan få släppa. Det går ju inte heller att undgå att det är fruktansvärt mysigt när man känner lukten av jul i huset, att planera alla julklappsinköp och att se fram emot julen då man samlas hela familjen och njuter. Men det just är här den andra delen av mitt hjärta kommer in. Jag vill inte fira jul utan mamma.

 Även om jag nu måste inse att jag måste det. Det spelar ingen roll hur mycket jag hoppas att det inte kommer bli så det finns ingen uppfyllelse i min önskan. Eftersom det inte går att lösa så måste man helst enkelt se till att göra denna jul så bra som möjligt på bästa sätt och det gör jag inte genom att sitta och sura eller att helt enkelt ge upp. Ne jag ska göra denna jul så bra som möjligt på sitt sätt. Mamma kommer inte vara med mig men istället får man hitta andra lösningar så att denna jul ska bli bra. Jag får istället minnas henne, minnas alla jul stunder vi haft, allt vi gjort som familj och fundera över vad hon gör nu.

Hon går väl på savannen i Afrika och solar, hon behöver inte oroa sig över det kalla och skruttiga vädret som varit här i Sverige. Hon är säkert med sin elefant vänner. För vänner har hon många det kan jag lova er. Jag tror till och med de slåss för att bli vän med henne. Vem skulle inte göra det?

Nu kommer min negativa sida med julen. Är inte julen lite överskattad? Visst den är otroligt mysig och härlig. Men all dess hets och stress. Det ska bakas, städas, pyntas, köpas, planeras och allt ska ske i tid. Inte undra på att man är sliten vid den här tiden på året. Ne nu ska jag sluta och vara så tråkigt och istället se fram emot denna jul på sitt sätt.

Jag hoppas alla får en underbar jul och att ni njuter varenda minut med era nära och kära för man vet inte när någon helt plötsligt försvinner, passa på att berätta hur mycket ni uppskattar varandra för en dag kan det helt plötsligt vara för sent och då vill man inte ångra det. Jag kan lova er det.

Ne nu rullar tåget snart in mot Örebro Central och jag tänkte ta en lite tupplur innan tåget far in mot Hallsberg. God kväll alla mina läsare;)

Jag skulle åka hem från Falun denna fredag. Pappa och Sandra skulle på möte på sjukhuset med läkaren till mamma sedan skulle de plocka upp mig på station i Örebro. När jag klev in i bilen förstod jag på en gång att någon inte stod rätt till. Deras blickar var tomma och ansiktet hade en gråt/vit färg. De sa att de hade fått dåliga besked angående mamma.

Jag som inte orkade med några mer dåliga besked. Fast detta besked var tydligen det värsta. Den hade ingen utväg. Läkarna hade bestämt att det inte var någon mening att hålla mamma vid liv längre. Det var maskiner som höll henne vid liv.

Nu blev min blick tom den också. Allt bara tömdes. Det kändes som att någon slet ut allting inom mig. Jag hade fått reda på den hemska nyheten men inte bara det, det skulle ske idag också. Resan till sjukhuset kändes som en evighet. En evighet av sorg.  När vi kom dit så fick jag träffa läkaren och han berättade allt som jag ju redan visste en gång till. Jag blev arg. Hur kunde man få göra nått sånt? Hur kunde man bara få bestämma över vad man fick göra med min mamma.

Vi fick ringa mormor och morfar, Lisbeth, Barbro och mammas bästa kompis Birgitta. Alla dök upp så småningom och vi satt samlade i ett rum för att än en gång prata med läkaren och ställa frågor. Vi skulle alltså få vara vid mammas sida när de stängde av maskinerna. Vi satt där och såg hur pulsen sjönk, hur andningen blev tyngre och hur maskinerna började pipa. Hon gjorde en sista utandning innan allt blev helt tyst. Hon blev så blek på en gång.

Sköterskorna skulle ta bort alla slangar och göra henne fin. Under tiden så samlades vi i rummet och grät. Nu anlände även mina två underbara kusiner och även Niklas. De hade lagt mamma i ett rum och det var så fint. Tända ljus, rosenblad och mamma såg ut som en ängel där hon låg. Det var så overkligt. Se henne ligga där död. Hon var död. Det är obeskrivligt att förklara mina känslor i kroppen som jag hade då.

Tänk att det har gått mer än två månader sen mamma dog och jag kommer ihåg allt som igår. Tänk att jag helt ovetande att mamma skulle dö åkte hem den där fredagen. Visserligen låg hon ju nedsövd o andades med respirator men jag var nog den som hade mest hopp. För mig var det inte ens väsentligt att hon skulle gå bort. Hon skulle klara det här det visste jag. Hon hade ju klarat allt förut. Varför skulle denna fredag bli hennes sista i hennes liv?